Världen är en magisk och äventyrlig plats när man är liten. Allt känns möjligt och det känns som att man inte har en aning om vad som väntar runt nästa hörn. Man hänger med sina kompisar, glider fram på sin sparksykkel och utforskar den enorma värld som man lever i.
Frågan är om det egentligen är så att denna känsla är begränsad till barndomen, eller om det är vi som tappar bort den på vägen.

Ett äventyrligt utforskande

För kan det vara så att livet fortsätter att vara magiskt, och ett äventyr, men att det är vi själva som slutar att kunna se allt detta ju äldre vi blir. För är det inte så att det är vår upptäckarlusta lever kvar inom oss men att vi inte riktigt låter den blomma ut. I varje fall inte förrän vi själva får egna barn som börjar tända den där gnistan till liv igen.

Vill man vara lite kritisk kan man undra om det med tiden inte är alla institutioner som kanske drar det där ur oss. Kan det vara så att när vi från sju års ålder och framåt blir allt mer stillasittande, i klassrum och senare på arbetsplatser, också tappar den där möjligheten till att fysiskt utforska vår värld?

För just rörelse har spelat en central roll i människans utveckling. Från det att vi först började odla marken och sedan bosätta oss i städer har vi dock rört på oss allt mindre. I varje fall i jämförelse med våra förfäder.

Nu behöver man ju inte bli en «grottmänniska» för att återta den där rörelsen. Däremot kan man ta det bästa av vårt förflutna och börja implementera det i dagens värd.

Ut och lek mera! Prova på och testa nya träningsformer för att se vad som tänder upptäckarlusten i dig igen. 
Kanske kan du återigen väcka barnet inom dig till liv.